Humanisten har än en gång fått lov att leva med skammen när hon tvingats erkänna för en vilt främmande person (läs: en italienare på en viss restaurang i Åbot)att hon är en finländare som inte kan finska. Sitt röda ansikte till trots skall hon nu redogöra för dagens mest förödmjukande men samtidigt ganska underhållande telefonsamtal. För att undgå förödmjukelse bestämde sig Humanisten sig för att undvika det andra (eller kanske det heter "det första") inhemska språket och använda sig av sin bästa General American accent, i hopp om att åtminstone lura någon pikulite. Men ack. så fel det kan gå. Den über-italienska herremannen frågar ju förståss varifrån Humanisten kommer. Och ja, int hade hon ju hjärta att ljuga, å antagligen skulle han inte gått på den luringen heller.Hon tvingas alltså förklara sitt ursprung och sin språkliga identitet.Att... man kan ju alltid FÖRSÖKA..
Fast man kan ju fråga sig vad som i slutändan är mest förödmjukande...
Fotnot: Nu har i alla fall Humanisten och Systeryster ett table for two, at 5 pm. - Å det är ju huvudsaken, eller hur? ;)
//Sulisrödomöronen
1 kommentar:
Eeeliin! Jag saknar dig, jag har ju inte sett dig typ på åratal!
Skicka en kommentar