sent men inte för sent

ursäkta vårt väldigt dåliga uppdaterande, så efter enorma på tryckningar från flera håll skall jag nu ge er en uppdatering om våra liv på eriksgatan.

humanisten har övergivit oss, nu sitter hon hemma i plattlandet och övar på toner till den alldeles fantastiska sången ( eller ja som allas vår vän sebastian  uttalade sig om sången, musikalisk prostitution) som hon skall framföra på en ytterst kärleksfull tillställning. 

formgivaren a k a sjuklingen har ett ytterst stort knä. varför och hur länge vet ingen. de e enkelt lite svårt att säga, men det var under måndagskvällen a k a, kvällen då vi inte hade något internet och humanisten och formgivaren gick runt sysslolösa, som vi upptäckte hur stort knäet var. men hon lever och mår vår formgivare och nästa gång du träffar henne så fråga något om en himmeli, för hon är vad jag skulle kalla något av en himmeli-expert

själv har jag, teologen överlevt min första tent på teologpalatset. efter mycket oro och besvär så har jag överlevt. dock kan jag berätta att den 12 december klockan 20.00 kommer jag   vara väldigt upptagen, då kommer jag att stå bland massa skrikande farbröder på vita orm konserten med min familj. och tro det eller ej, snart har jag nog lärt mig tycka om dem jag också. 

föregående helg gick i färgens och besökens namn. fotografen var vår nattgäst medan min moster U och hennes K. kom med proviant till vårt kollektiv och så förgyllde de min tillvaro med sitt besök. så familjen M: ni är alltid välkomna här hos.

 vi hade även tid för att leka frisörsalong, de var så färgen kom in i bilden... humanisten och formgivaren bestämde sig för att köpa sig nya looks för inte å många pengar på allas vår favoritbutik anttila. viss var mer nöjda än andra, vissa gjorde det en gång andra två ingen nämnd och ingen klämd men humanisten, de är nog länge tills vi gör om din look här hemma igen.

nu borde min väska vara färdig packad (men de är den verkligen inte)  för i'm going home. jag vågar i alla fall tro att jag är lite saknad. för ebba, min älskade och ytterst saknade hund, gav mig fyra telefon pussar, och låt mig säga såhär... fyra är många!  

nu är det bara att hoppas att sjuklingens knä håller för jag vill inte veta hur jag skall göra om jag måst bära min rinka och formgivaren på tåget. så let's hoppas att de inte händer. 

förresten varför kan kära människor bara säga att de är kära i varandra? de sku bara vara så mycke enklare!

¨

//teologen